Hur ofta funderar inte jag på om jag ska vara glad eller gråta? Men just nu rör sig tankarna mest om hur jag ska bli av med den stora kroniska orosklumpen jag har i magen och vad det är för mening med alltsammans. Egentligen. Och om jag någonsin kommer nå dit jag vill. Sånt. Typ.
Det blev min spontana kommentar på PAPPAN OCH HAVETs senaste inlägg. Spontan och fruktansvärt sann. Det är Pappan och havet som får ur mig sånna här grejer utan att jag märker det och det är också Pappan och havet som fått mig att på allvar sätta mig in i och älska Kristina Lugns texter och inspireras till att använda de som rubriker i bloggen.
Kristina som jag såg på riktigt på Galejan i lördags och jag trodde att jag skulle dö, så mäktigt var det. De där magiska ögonblicken är så få och plötsligt kommer de alla på en och samma kväll. Antagligen kommer jag få vänta en evighet på nästa tillfälle. (Hoppas inte)
åh men vad fint att få sprida kristina lugn vidare! i äkta bibliotekarie-anda. hon är verkligen fantastisk, vad fint det måste ha varit att se henne. någon gång ska jag också minsann!
SvaraRadera