Bilden lånad från SVD
Nu för tiden försöker jag gå på så mycket teater som möjligt, vilket kanske inte så oväntat. I tisdags var jag ett genrep på Stadsteatern och såg "Blev det inte mer än så här?", en nyskriven pjäs av Jonna Nordenskiöld. Titeln och bilden de valt till alla annonser gjorde att jag inte hade några vidare förväntningar på det här mycket spontana teaterbesöket men det ändrades i samma stund jag kom in i salongen.
Då stod nämligen de fyra skådespelarna redan på scenen - helt nakna - och likt robotar växlade mellan några olika stående positioner i väntan på att publiken skulle komma på plats. Det gav en märkbar effekt på alla i salongen och jag var tvungen att snabbt ta ställning - vad känner jag inför den här nakenheten, hiss eller diss? En sekund senare var jag tvungen att kapitulera - nakenheten var genial och inte ett dugg besvärande, i alla fall inte för mig. Skådespelet varade i en dryg timme och ungefär halva tiden var alla på scen oklädda. Efter hand blev symboliken mer uppenbar i takt med att berättelsen djupnat.
Till en början var jag tveksam till de förutsägbara klichéer om "heterosexuella par 40+" som kastades som strössel ut på publiken. Det dröjde dock inte länge förrän jag tog till mig det också - kanske består livet faktiskt av en herrans massa klyschor? Detta är en allvarlig pjäs med humor och snabba replikskiften och urskön koreografi och scenografi som fick mig att skratta högt i bänken och ömsom tycka synd om, ömsom förbanna de skuggor av liv och trasiga relationer som gestaltades på scenen. Skådespelarna var briljanta, både med och utan kläder, och kanske framförallt Katarina Cohen och Emil Almén. Det är så verkligt, så bra och så naket!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar