Jag vet att jag inte är vacker. Jag är den första att beklaga. Jag tror att jag är vacker inuti, men det verkar inte göra någon skillnad i den här världen. Inte överhuvudtaget. Det är sånt jag går runt och tänker på. Vad är egentligen vackert? Och hur ärlig är jag egentligen mot mig själv? Vem är jag när jag står naken, utan alla sociala konstruktioner och utan möjlighet att hävda mig materiellt? Vem är jag när jag inte spelar rollen som Linnéa? För spelar, det gör jag. Det gör alla. Det känns bara som att jag spelar jävligt mycket sämre. Än alla andra.
Men vännen visst är du vacker, i ordets alla bemärkelser!
SvaraRaderaHör du! Jag har aldrig sett dig i verkligheten men på bild, och jag vet att du är vacker. På bilderna när du ler och strålar, allra mest. Men, det skulle mest vara en parantes, för hur man än ser ut på bild (eller hur man ser ut vid en första anblick överhuvudtaget) gör ju egentligen inte skillnad i sådana här frågor; det är ju bara tankarna som gör det. TÄNK inte att du inte är vacker och att det skulle spela någon roll och påverka din plats här i världen. Om inte för din egen skull så för min. För jag brukar också tänka så. Att jag är rätt värdelös. Att jag inte har rätt att hävda mig och min röst, kanske egentligen inte ens har rätt att leva, eftersom jag inte är vacker och inte speciellt intressant heller. Och jag tänker att jag i andras ögon ... hela tiden det; i andras ögon. Sedan tänker jag "men vad i helvete" och inser att "i andras ögon" faktiskt bara är mitt eget påhitt och helt irrelevant. Ja, det känns helt befängt att tänka "jag är vacker", men vad är det för liv att leva, att gå runt och tänka att man är trist och tråkig, att man inte ens gör sig själv särskilt bra? Du är värd mer än det. Jag med, tamejtusan. Kram på dig.
SvaraRadera