Klistermärket

På väg hem en dag i förra veckan när jag genade genom Björns trädgård stannade jag upp vid en stolpe där SARA! stod skrivet med stora bokstäver. Det brukar inte stå SARA! där, så därför stannade jag upp för att läsa. Jag vet ingenting om dessa människor, jag har ingen aning om hur Henrik och Saras liv ser ut, men ändå blev jag oerhört berörd och jag hoppas Sara själv sett klistermärkena. 

Händelser

Saker jag gjort de senaste två veckorna när mitt internet varit mer eller mindre paj: Jag har kokat levande kräftor på min mammas födelsedag. Jag har varit på stadsteaterns invigning av säsongen och insett, när jag lyssnat på HAIR-ensemblen, att jag vill gå på typ allt. Jag har varit på Moderna Museet, Jonas Gardell i Vitabergsparken och suttit på olika caféer och skrivit. Jag har varit på anställningsintervju och börjat provjobba. Jag har varit statist i en långfilm, haft två konserter. Jag har blivit intervjuad live i radio och sjungit i den samma. Jag har börjat på Calle Flygare. Det har visst hänt en del! 

Jag är på gång!

Det är mycket som händer nu i dagarna. I går var jag med i Radio Uppland och provjobbade för första gången på mitt extrajobb. Nu laddar jag upp inför konsert i morgon och första dagen på Calle Flygare på måndag. Fullt upp med andra ord, precis som jag vill ha det! "Jag gillar't!" - som Clara skulle ha sagt. 

Husmoderns hemkurer och goda råd - Del III

Umgängeskonst och god ton är alltid lika aktuellt. Och God ton - var har det uttrycket tagit vägen? Ett helt fantastiskt bra förklaring på vad allt handlar om: att visa omtanke om sina medmänniskor och i alla situationer, i alla relationer hålla en god ton och medverka till en god stämning människor emellan. O så viktigt, men o så svårt, i alla fall för vissa man möter då och då...

Ur funktion

Mitt internet krånglar och vill inte fungera normalt, därför är det väldigt skralt med inlägg här just nu. Återkommer när det funkar igen! // L

Om du har lite värme, ge den till mig

Ensamhet. Det är nog det värsta som finns i den här världen. Nästan som en sjukdom. Ensamhetssjukdomen. Usch.

Om att välja väg

Många skulle nog säga att jag är prillig, kanske rent av "dum i hela huvve", som en annan skulle uttrycka det, som plötsligt och utan förvarning börjar studera något nytt direkt efter examen. Nu, när jag borde söka jobb, likt skomakaren bli vid min läst och traggla på som musiker. Att istället börja utbilda mig till något annat, det också inom det konstnärliga, helt utan erfarenhet eller kontakter, det är ju rent av kriminellt!

Hur kan människan? Vad inbillar hon sig egentligen? Vem tror hon att hon är? 

Jag vet inte vem jag är, men jag jobbar på det. Det är lite av hela grejen. Och inbillar mig saker, de mest otroliga saker, det gör jag mest hela tiden. Det är en del av min personlighet.  Och hur jag kan? Ja, det var faktiskt inte särskilt svårt, när jag väl hade bestämt mig. I morse, när vi gratulerat mamma på hennes födelsedag, sa pappa så fint till mig:

- Jag tycker du är modig, som vågar göra något nytt, bara så där.

Kanske är det mod. Eller vanvett. Eller både och. Kanske kommer jag se tillbaka på den här tiden och undra vad tusan jag tänkte med, om jag tänkte alls. Men kanske kommer jag också vara glad och tacksam för att jag faktiskt vågade kasta mig ut, ta steget ut i det okända. Det mörka, ovana, lockande, spännande. Trampa nya stigar med ömma barfotafötter, utan karta och med hjärtat som enda kompass. 

För det är det allt handlar om. Att våga följa den väg som själen skrivit åt en, hur obekväm och obegriplig den än må vara. För i den röst som bultar inombords finns den eld som aldrig slocknar. En eld som lyser upp den väg man valt. En eld som värmer när det kallt, ger sällskap i ensamma nätter och som tröstar i svåra tider. 

●●●

In Deutsch: Vielleicht bin/war ich verrückt, blöd oder einfach dumm, als ich entscheidet habe was neues zu probieren. Bin aber total sicher dass ich den Weg meinens Herzens folgen muss, und dass mache ich auch jetzt. Dieser Song beschreibt alles!

det är nog mer längtan än kärlek

Jag har hittat en helt fantastiskt fin blogg - läs läs läs!

 mer längtan än kärlek

med mina blodröda läppar

med mina blodröda läppar

som viskar, ljuger och skrattar

biter jag mig fast i ditt medvetande

för alltid en del av ditt intellekt

med mina blodröda läppar

likt en hungrande fästing

suger jag ur det vackra och äkta ur dig

och ur dina sorgsna ögon

med mina blodröda läppar

som bultar, stångas och hettar

kyler jag av dina sorger

läker ditt osynliga sår 

med mina blodröda läppar 

och med orden du sa mig en gång

Dagens!

 Dagens övning: Att lära sig gå i de här oxblodsröda vintageskorna från Gyllene Gripen. De är otroligt sköna men för mig, som knappt kan kan stå i skor med klack, är de en ganska stor men kul utmaning!

vem är det ni vill fånga mellan era klibbiga tassar

Ibland förstår jag att folk pratar om mig bakom min rygg. Om hur jag är, vad jag gör och varför jag gör det. Mycket skitsnack helt enkelt. Mycket skitsnack om saker som de inte har ett dugg med att göra. Mitt liv och vad jag gör med det är ju knappast deras problem som de måste ta ansvar för. Mitt liv gäller bara mig.  

Jag anar en missunnsamhet och tråkig ton i det snack som går. Jag får höra det på omvägar och blir ibland riktigt stött och ledsen av det, men mest blir jag bara trött. Trött på att det faktiskt finns människor som orkar hålla på och älta och analysera mina förehavanden och livsval. Som om de visste någonting om mig. Sanningen är att de inte vet någonting. De känner inte mig. Ändå detta eviga hackande och tyckande, fast alltid diskret och artigt, och liksom med ett leende. Tyst, i det dolda, under ytan så att man inte kan säga ifrån. "För det var ju ändå inget."

Det enda jag skulle vilja veta är varifrån denna lust att tycka, oftast negativt, kommer ifrån. Varför alltid se allt i svart, måla fan på väggen och skapa problem som inte finns? (Är det bitterhet?)  Varför inte heja på, gratta och vara glad för någon annans skull istället? 

Det är ett val man gör, vilken väg man går. Alla har det valet. Vad man väljer beror väl på hur man är. Jag arbetar med mig själv varje dag för att bli en bättre människa, för att må bättre, tycka om mig själv och för att göra rätt val. Det är inte kul alltid, och långtifrån lätt, men alternativet är så mycket värre. För vem vill sluta som en ledsen, bitter människa utan några mål eller drömmar? 

Kristina Lugn har sagt det så bra:

vem gnäller ni för?

vem är det ni sitter och gnäller

och ynkar och tårar er för?

vem är det ni väntar

med fuktiga nosar och blanka ögon

och skrevande sinnen

och fladdriga hjärtan

och konstiga knutar i magen?

varför sitter ni här 

och hukar i vrår och kikar

genom mina nyckelhål

och bevakar mina utgångar

och registrerar varje liten 

rörelse jag gör

som om den vore riktad mot er?

vad vill ni hemma hos mig

vem är det ni vill fånga

mellan era klibbiga tassar

vem är det ni vill sluka 

med era ömkliga blickar

vem är det ni vill dra ner

i er hjälplöshet

och varför

varför

vill ni inte respektera

att jag blir rädd

när rädslan är för nära inpå?

Ur  Om jag inte, 1972

Husmoderns hemkurer och goda råd - Del II

"Man tänker inte så länge man mår bra på att man med olämpligt levnadssätt åsamkar sig framtida ohälsa. Då sjukdomen kommer, kan det vara för sent att vinna någon bättring"

"I simning har vi en rörelse, som är fördelaktig både för magra, feta och nervösa personer, däför att varje organ och muskel i kroppen bli stimulerade till att utföra sitt arbete"

"Angående cykelåkning måste varnas för överdrift, som lätt kan skada hjärtverksamheten. Annars är lagom långa turer utan för hastig fart ett av de bästa medel att hålla kroppsvikten normal"

- - - 

Trots sin ålder är husmoderns råd väldigt moderna och rätt i tiden

Jag gillar't!

meningen är kanske inte

det bara är så
minnet växer ut långsamt
följer bakåt i vita trådar
som träden som inte ser
inte hör
inte någonting

meningen är kanske inte
kanske aldrig
det är bara så det är
världen skrattar inte åt mig
den tar mig lugnt om armen
stryker över kinden
och leder mig rätt
om jag bara blundar

och de andra
de med solgula parasoll
och ingen tv
de har också ont i magen
ibland
men tyst
(och med bakbundna ögon)
så att det inte hörs

Långt i syd mot bleknad himmel blänker fönstrens rad som guld på Södermalm

Fyra dagar i Stockholm och jag förstår inte hur jag någonsin ska kunna bo någon annanstans!  Idag tog jag lite ledigt ifrån textpluggandet inför de stundande konserterna och ägnade den helt otroligt heta dagen åt långpromenad och bad på Långholmen, hela tiden läsande Bibis memoarbok. 

Jag traskar runt, pratar för mig själv och förundras, förstummas av allt skönt jag ser omkring mig. Det känns som om jag kommit hem. Jag bedåras av gamla träkåkar med lummiga innergårdar och tänker: "Det är här jag ska bo" vid varje nyupptäckt kvarter med röda stugor. Jag memorerar gatornas namn och ristar en egen karta i mitt hjärta. Jag bedövas av utsikten från kära Per Anders Terass och från alla andra platser och blir lika glad varje gång jag ser ut över Stockholm och inser att jag bor här. Jag bor här nu. Och jag älskar det!

En annan dagens

Min absoluta favorit i sommarvärmen är en svart klänning med prästkragar på. En anings kort kanske men sval och skön i hettan. Och mammas gamla väska går jag aldrig utan numera. 

Men det finns en annan kvinna inom mig, som inte är rollbesatt än

Hur ofta funderar inte jag på om jag ska vara glad eller gråta? Men just nu rör sig tankarna mest om hur jag ska bli av med den stora kroniska orosklumpen jag har i magen och vad det är för mening med alltsammans. Egentligen. Och om jag någonsin kommer nå dit jag vill. Sånt. Typ. 

Det blev min spontana kommentar på PAPPAN OCH HAVETs senaste inlägg. Spontan och fruktansvärt sann. Det är Pappan och havet som får ur mig sånna här grejer utan att jag märker det och det är också Pappan och havet som fått mig att på allvar sätta mig in i och älska Kristina Lugns texter och inspireras till att använda de som rubriker i bloggen. 

Kristina som jag såg på riktigt på Galejan i lördags och jag trodde att jag skulle dö, så mäktigt var det. De där magiska ögonblicken är så få och plötsligt kommer de alla på en och samma kväll. Antagligen kommer jag få vänta en evighet på nästa tillfälle. (Hoppas inte)

Augustilöften

Jag inledde augusti med en härlig sommarsallad. Mitt mål är att augusti ska bli en sund och nyttig månad med mycket träning och bra mat. De sista månaderna i Köln innan examen var katastrofala på det området. Då gällde det bara att överleva i hettan. Dessutom har jag länge velat dra ner på mina onödiga utgifter och igår började mitt köpstopp. Jag börjar med en köpfri månad, då jag endast får köpa mat och andra saker som jag måste ha för att överleva. I september kommer jag att utvärdera hur det har gått och förhoppningsvis fortsätta året ut. Har ni haft en köpfri tid någon gång? 

Husmoderns hemkurer och goda råd - Del I

En av mina absoluta favoritböcker är Husmoderns hemkurer och goda råd utarbetad av Kerstin Wenström från 1927. Det är det femte bandet i en serie handböcker för hemmet. Denna bok innehåller, som titeln avslöjar, hemkurer och goda råd för hemmet och utgavs "i förhoppning att kunna vara husmödrarna till nytta i en del områden som ej direkt beröra hushållet men ändå stå i samband med hemmet". 

Det är verkligen, åldern till trots, en riktigt användbar bok med otroligt snygga bilder som rubrik för varje kapitel. De flesta av huskurerna är nog inte längre intressanta, i och med alla moderna läkemedel vi har idag, men jag får en otrolig lust att prova att göra ett par. Apelsinkuren verkar dock onödigt jobbig - 25 apelsiner på en dag?!

Vad som kanske är det roligaste är att se hur synen på sjukdom och vad som är sjukt förändras. Gråtkramp är tydligen en åkomma som rätt ofta förekom hos nervösa och hysteriska kvinnor. (Jag visste inte att det är gråtkramp jag lider av. Som jag undrat.)

Lider man av gråtkramp ska man, enligt boken, "genomgå en stärkande kur i skogs- eller fjälluft, utföra lättare trädgårdsarbete, taga luftbad och föra lämplig diet". Det låter ju helt rimligt - motion, bra mat och frisk luft är ju alltid en bra början. 

Vid ett anfall bör "patientens kläder lossas, ett kallt omslag läggas på hjärtat, ett fördelande varmt fotbad givas samt den sjuke lämnas i lugn och ro i ett väl vädrat rum." Åh, vad skönt det låter! 

Som när en längtan återvänder från sin långa landsflykt

Jag har flyttat till Stockholm nu och bor mitt på Söder och gillar allting än så länge. Jag bor på en lugn gata med både fina, gamla och mer moderna hus. Varje hel- och halvtimme hör jag klockorna från Katarina kyrka ringa. Det känns fint; det påminner lite om Köln där klockorna spelade nästan oavbrutet från alla håll och kanter. Allt är nytt fortfarande och jag vet inte vart den här stigen kommer leda men jag hoppas på något bra. Något storslaget.