meningen är kanske inte

det bara är så
minnet växer ut långsamt
följer bakåt i vita trådar
som träden som inte ser
inte hör
inte någonting

meningen är kanske inte
kanske aldrig
det är bara så det är
världen skrattar inte åt mig
den tar mig lugnt om armen
stryker över kinden
och leder mig rätt
om jag bara blundar

och de andra
de med solgula parasoll
och ingen tv
de har också ont i magen
ibland
men tyst
(och med bakbundna ögon)
så att det inte hörs