Det börjar kännas lite stressigt, lite jobbigt, lite "närskajaghinna"-feeling. Allt jag måste, allt jag borde, allt som rör skolan, allt utanför. Läsa böcker, gå på alla teaterföreställningar i hela Stockholm, flytta, tjäna pengar, gå ner i vikt, vara social, bli snygg, träna, öva tal, sång, kropp och själ varje dag.
Och börjar jag tänka på hur allt går omlott i varandra och att det inte finns något vidare andhål för att verkligen ta tag i saker förrän det närmar sig mars, då mår jag bara illa. Tränger undan de tankarna och går och fikar (just det jag inte skulle göra). Allt jag måste och borde är roligt, utvecklande och viktigt men just i kväll känns det mest oöverstigligt.