Så kan det kännas ibland. Ena sidan av en vill uttrycka något, den andra något helt annat. Idag har jag gjort mig själv hemskt upprörd på grund av att jag sa tvärtemot det jag kände inuti. Det var bara en liten bagatell, en skitsak, men fick mig otroligt ledsen och uppriven. Inte för det det handlade om, utan för att jag inte kunde stå upp för mig själv och säga hur jag faktiskt kände. Och jag har inte problem med att uttrycka mina åsikter öppet - så länge de inte påverkar andra negativt - och det är väl bra egentligen. Men när det går så långt att jag inte kan stå upp för mig själv på grund av en diffus rädsla av att skapa dålig stämning eller ge någon dåligt samvete - då har jag passerat en gräns. Offrat mig själv och min rätt att säga min mening till förmån för alla andras välbefinnande. In absurdum. Måste jag förtydliga att jag inte tycker om den sidan hos mig själv?
Jag förstår känslan. Hände mig senast igår och man blir så less. Någonstans måste man ändå tänka att det får vara okej, så länge man är medveten. Man lär sig och troligen kommer man närmare och närmare sitt sanna jag trots allt.
SvaraRadera