...drömde jag om den här hösten, planerade och hoppades men vågade aldrig riktigt tro på att det skulle gå. Då bodde jag i Tyskland men i tanken var jag sedan länge redan i Stockholm, staden jag känt som min så länge jag kan minnas. För ett år sedan var det jobbigt att gå upp på morgnarna; jag vaknade aldrig med glädje i kroppen, men då var det min vardag och jag tänkte knappt på det. Allt var verkligen inte dåligt, men jag kände mig mal placé - var fanns människorna som var som jag, som förstod mig? Jag kände mig ensam - även det var vardag och inget jag tänkte på.
Och nu, inget är längre som förut - allt är förändrat. Nu bor jag i Stockholm - jag stormtrivs och känner att jag hittat hem. Nu är det bara tröttheten som får mig att stanna kvar i sängen och inte känslan av uppgivenhet. Runt omkring mig har jag människor som vill samma sak som jag och dessutom en liten grupp fina personer som verkligen ser den jag är och tycker om mig för det.
Livet slutar aldrig att överraska. På ett år kan allt vara annorlunda. Det ligger hos en själv att våga drömma och att aldrig sluta kämpa för det man vill uppnå. En dag är man där, snabbare än man kunnat tro!
