När jag gick i mellanstadiet hade vi tävling i tjejernas omklädningsrum efter gymnastiken, nämligen i lårmätning. Tävlingen gick ut på att sätta sig på bänken som löpte runt hela väggen och trycka ner låren mot planken. Den med smalast lår vann. Jag var aldrig ens med i tävlingen för jag visste redan då att jag inte hade en chans; jag med mina fotbollslår som vällde ut som gele när jag satte mig ner. Jag var inte med, men jag såg på hur de smalaste i klassen övertygade varandra om att de själva hade de tjockaste låren och absolut inte kunde vinna. Tills vi andra bedyrade att de var smalast. Till slut blev det oavgjort mellan de två popläraste tjejerna.
Jag vet inte varför jag kom att tänka på det här just ikväll, men kanske är det här som svaret ligger till varför jag inte kan se mig själv som vacker, att det är därför jag och mitt yttre inte riktigt kommer överens. Hur många gånger har jag inte stått framför spegeln och inte känt igen mitt eget ansikte, inte känt en samhörighet med det jag ser där? Hur många gånger har jag inte förbannat mina leverfläckar, mitt eksem, mitt höga hårfäste och mina grova ben? Varför då? Till vilken nytta? Kan det finnas ett svar i tävlingen i tjejernas omklädningsrum?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar