I torsdag började jag få kalla fötter. Jag började fundera och oroa mig inför framtiden. Inför hösten, inför det öppna landskap jag nu fått tillträde till men inte känner till. Marken där är för mig fortfarande okänd. Stigarna är ännu ogådda.
Och jag blev så arg på mig själv att jag alltid oroar mig för allt. Vad är det för sätt? Varför håller jag på med något så onödigt? Det känns som oron är en del av mitt DNA, den finns som en osynlig tatuering i varje del av mig. Den har alltid funnits där, den är jag. Ändock är det väldigt tröttsamt att alltid oroa sig och alltid se problem och faror istället för möjligheter och äventyr. Jag vill inte vara så längre. Det måste få ett slut!
Dessa tankar fortsatte under fredagsförmiddagen och utvecklades till ett starkt behov av att skriva av mig allt och skapa något slags budskap. Något att stötta sig på. Kanske ett manifest?
Under eftermiddagen åkte jag på ren känsla till södra delen av Köln för att sätta mig på "något café" och skriva i lugn och ro. Jag hamnade på Chlodwigplatz där jag från tunnelbanefönstret såg något som verkade lovande. Närmare fyra timmar, två cappuccini och en kanna marockanskt te senare hade jag skrivit nästan tio sidor i dagboken, ett utkast till MITT MANIFEST och dessutom pratat om livet, kärleken och döden med caféets ägare. Ibland bara händer livet. Man sugs in i någonting. Pratar kärleksproblem och Sverige med en okänd marockansk man på ett café i Südstadt. Och man har ingen aning om hur det gick till. Det är sånt jag älskar med att leva: När livet bara händer!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar