Många skulle nog säga att jag är prillig, kanske rent av "dum i hela huvve", som en annan skulle uttrycka det, som plötsligt och utan förvarning börjar studera något nytt direkt efter examen. Nu, när jag borde söka jobb, likt skomakaren bli vid min läst och traggla på som musiker. Att istället börja utbilda mig till något annat, det också inom det konstnärliga, helt utan erfarenhet eller kontakter, det är ju rent av kriminellt!
Hur kan människan? Vad inbillar hon sig egentligen? Vem tror hon att hon är?
Jag vet inte vem jag är, men jag jobbar på det. Det är lite av hela grejen. Och inbillar mig saker, de mest otroliga saker, det gör jag mest hela tiden. Det är en del av min personlighet. Och hur jag kan? Ja, det var faktiskt inte särskilt svårt, när jag väl hade bestämt mig. I morse, när vi gratulerat mamma på hennes födelsedag, sa pappa så fint till mig:
- Jag tycker du är modig, som vågar göra något nytt, bara så där.
Kanske är det mod. Eller vanvett. Eller både och. Kanske kommer jag se tillbaka på den här tiden och undra vad tusan jag tänkte med, om jag tänkte alls. Men kanske kommer jag också vara glad och tacksam för att jag faktiskt vågade kasta mig ut, ta steget ut i det okända. Det mörka, ovana, lockande, spännande. Trampa nya stigar med ömma barfotafötter, utan karta och med hjärtat som enda kompass.
●●●
In Deutsch: Vielleicht bin/war ich verrückt, blöd oder einfach dumm, als ich entscheidet habe was neues zu probieren. Bin aber total sicher dass ich den Weg meinens Herzens folgen muss, und dass mache ich auch jetzt. Dieser Song beschreibt alles!
