För det finns en chans. Det finns faktiskt en chans.

Jag har gått runt och lett mitt största leende hela dagen idag. Gått runt på stan och fnittrat och hoppat i snöhögar. Har varit i ett lyckorus sen i förmiddags. För då gjorde jag en sak som var så otroligt rolig och inspirerande. Och jag fick träffa en av mina stora idoler. Åh, det var fint! En stund att minnas! 

*

Efter två dagar med sammanlagt fyra föreställningar har vi ledigt idag och i morgon. På fredag spelar vi de sista föreställningar av ungdomsmusikalen Det kunde varit du. Vi har fått otroligt fin respons från de som sett den vilket gjort oss alla väldigt glada. Som vi har slitit med det här projektet. Och snart är det över. Konstigt. Kan inte riktigt ta in att vi inte ska fortsätta spela nästa vecka. Ska passa på att njuta multum på fredag! 

Det kunde varit du

Tre föreställningar på en dag och jag njuter. Tänker inte på att jag sitter med buskiga ögonbryn och grått hår på tunnelbanan hem, det spelar liksom ingen roll. Det jag håller på med är större, hur pretentiöst det än låter. Här är jag och min kära medspelare Frida timmarna innan kvällens föreställning som blev en succé! I morgon kväll är det dags igen. Men nu: Sömn! 

"Tror han att man måste ligga stel och styv under kistlocket för att vara död? Tror han det, Gösta Berling? Tror han inte att de flesta människor här i världen är redan döda, eller halvdöda?"

Oj, vilken vinter det blev helt plötsligt. Efter en dag sjuk i sängen och genrep och föreställningar är plötsligt hela Stockholm i kaos p.g.a snön. Det är meterhöga vallar på Götgatan och den långa trappan upp till min gata fungerar nu bäst som brant skidbacke. Då är det skönt att komma hem, vara någorlunda frisk, och titta på Gösta Berlings saga med Thommy Berggren och Margareta Krook.

 

Väldigt passande en sån här dag när man drömmer om slädar istället för opålitlig kollektivtrafik. 

Du ska tacka dina gudar

Du ska tacka dina gudar,

om de tvingar dig att gå

där du inga fotspår

har att lita på.

Du ska tacka dina gudar,

om de gör all skam till din.

Du får söka tillflykt

lite längre in.

Det som hela världen dömer

reder sig ibland rätt väl.

Fågelfri var mången,

vann sin egen själ.

Den som tvingas ut i vildskog

ser med nyfödd syn på allt,

och han smakar tacksam

livets bröd och salt.

Du ska tacka dina gudar,

när de bryter bort ditt skal.

Verklighet och kärna

blir ditt enda val.

Mary, Edith, Sybil och jag

Downton på Hallwylska palatset i Stockholm - Fint som snus. De har dessutom en visning om hur den Hallwyllska familjen firade jul för sisådär hundra år sedan. Jag önskar att jag hinner se den innan den försvinner. 

Monday, Monday

Så här har jag det på väg hem från jobbet. Visst har jag sagt att jag älskar den här stan? 

Till den här utsikten passar bara den här spellistan

Kulturell lördag

Östasiatiska museet. Skansens julmarknad. Liljevalchs djefla utställning om August. Hallwylska palatsets utställning med kläder från Downton Abbey. NK:s julskyltning. Allt detta hanns med igår under ett par timmar i Stockholms novemberväder. Inte konstigt att jag var trött och somnade som en gris tidigt på kvällen. Men nu kan jag njuta av gårdagens fynd från Skansen: Lussebullar och Benny Anderssons Orkesters julskiva. Kan inte förstå att de inte gjort en tidigare! 

Materiell önskelista

Jag brukar inte önska mig saker längre. Dels för att jag vill uppskatta det jag har mer än det jag inte har och dels för att jag har så många icke-materiella önskningar och drömmar som jag mycket hellre vill ska slå in. Men självklart finns det grejer, mer eller mindre onödiga, som jag drömmer om att få eller skaffa själv. Så här kommer den: 

Linnéas materiella önskelista (utan inbördes ordning)

1. Digital systemkamera, enklare modell

2. Blixt till min polaroidkamera

3. Film till min polaroidkamera

4. Oräkneliga illustrationer från Tovelisa, allra helst Ugglekramen

5. Helkroppsmassage

6. Pedikyr och manikyr (har aldrig testat, är det värt?)

7. Teaterbiljetter, framförallt till Hjälp sökes
8. Underbara Claras bok

De icke-materiella önskningarna håller jag för mig själv. Det känns bäst så. Just nu i alla fall. Vad önskar ni er? 

Ojojoj!

Så många år som jag väntat på att Luciafirandet i Svt ska vara från Uppsala Domkyrka. Den ståtligaste kyrkan av dem alla där jag själv så många gånger haft Luciakonsert med Uppsala Musikklasser. Och så, i år, blir det äntligen av! Med de bästa av de allra bästa! Benny! Helen! Stockholm Chamber Brass! 

För er som inte känner till de sistnämnda är det en av världens bästa brasskvintetter. Urban Agnas, som spelar i kvintetten, var min lärare på musikhögskolan i Köln och ett par år innan dess. Jag har tillbringat otaliga timmar tillsammans med honom och han har betytt och betyder otroligt mycket för mig. Han är en musiker i världklass, precis som Benny och Helen, och det kan inte bli annat än bra! 

Jag drömde till och med om det i natt. Jag var med på inspelningen i domkyrkan och pratade efterklang med gänget. Fint var det. Precis som det här kommer bli! 

Säga ja, mena nej

Så kan det kännas ibland. Ena sidan av en vill uttrycka något, den andra något helt annat. Idag har jag gjort mig själv hemskt upprörd på grund av att jag sa tvärtemot det jag kände inuti. Det var bara en liten bagatell, en skitsak, men fick mig otroligt ledsen och uppriven. Inte för det det handlade om, utan för att jag inte kunde stå upp för mig själv och säga hur jag faktiskt kände. Och jag har inte problem med att uttrycka mina åsikter öppet - så länge de inte påverkar andra negativt - och det är väl bra egentligen. Men när det går så långt att jag inte kan stå upp för mig själv på grund av en diffus rädsla av att skapa dålig stämning eller ge någon dåligt samvete - då har jag passerat en gräns. Offrat mig själv och min rätt att säga min mening till förmån för alla andras välbefinnande. In absurdum. Måste jag förtydliga att jag inte tycker om den sidan hos mig själv?