Idag är en deppdag. Så är det alltid, deppigt, dagen efter något fantastiskt. Igår var jag på galej med BAO på Galejan på Skansen i Stockholm och det var så fabulöst, fantastiskt helt otroligt bra. Så bra att det gör ont inuti. Och när jag varit på en konsert, föreställning eller något annat som är så bra så att det gör så där ont inuti blir jag alltid deppig efteråt.
Deppig för att det är över, deppig över alla tankar och stora frågor som kommit upp inom mig tack vare detta fina. Och så blir jag deppig för att jag själv vill och längtar efter att själv vara en del av i det bra jag sett. Jag vill inte stå i publiken och bli berörd. Jag vill stå på scenen och beröra! Jag vill inte stå utanför och titta på. Jag vill gå in och vara med, vara en del av den gemenskap jag beundrar och där i stunden helt uppslukas av!
Jag drömmer om att en dag få dela scen med en del av mina förebilder. Arbeta tillsammans med dem, lära av dem. Vara kollegor på lika villkor. Och jag hoppas innerligt att min dröm en dag kommer att gå i uppfyllelse. Annars kommer jag nog bli deppig för livet...
Sv: Åh ja, Höstvisa, visst är den underbar? Både sorglig och hoppfull på något vis.
SvaraRaderaJo ... Det verkar så fint att ha ett barndomshem och en familj att åka till ibland. Eller verkar, jag vet att det är fint, och önskar att jag hade det. Det var lite det jag menade, ingenting av det som var finns kvar. Om du förstår?